Religionen har alltid varit en del av mitt liv. Vare sig jag velat det eller ej. När jag som 9-åring blev påtvingad de stickiga finbyxorna för att på söndagsmorgonen gå till kyrkan jublade jag väl inte direkt. Det fanns en del saker jag hellre hade ägnat mig åt. Som att spela fotboll och leka med lego.

Hade jag fått välja själv som barn så hade jag knappast valt kyrkansbarntimma före Nintendo 8-bitars. Å andra sidan hade jag inte heller valt att äta något annat än godis till lunch. Det går inte komma i från att barn färgas av sina föräldrars åsikter och leverna vad det än handlar om. Vare sig det är politik, spel, religion eller kostlära. Det behöver väl dock inte vara något dåligt? Tvärtom är det väl just föräldrars uppgift att uppfostra sina barn efter vad de tror är rätt och riktigt?  

Jag kan nämligen bli rätt trött på herrarna Jadbäck och Rosjon när de tror sig veta att religion enbart är skadligt och borde förbjudas. Eller att religiösa människor är idioter som lika gärna kunde tro på tomten eller ett spaghettimonster. Den inställningen ger sken av ett frånovanperspektiv där man ser ner på liv som man faktiskt inte vet något om. I min värld är det ett trångsynt och osympatiskt ställningstagande.

Jag ger blanka den i om Gud finns eller ej. Folk får tro på vad de vill, om de mår bra av det. Liksom de får leva hur de vill inom rimliga gränser.

Det finns många idioter i världen. En del av dem är religiösa. En del inte. Det är inte religionen i sig som startar krig och bedrövelse. Det är de radikala krafter som inte klarar av att tolka den med en sund människosyn. Som Rosjon själv skrev "galna fanatiker är alltid farliga, oavsett vilket område de verkar inom.". Precis. Skulle religionen förbjudas skulle människorna definitivt hitta andra svepskäl att kriga om. Var så säkra. Religionskrig handlar nästan aldrig om religion. De handlar om makt och rikedom. Om ära och girighet.  

Man är inte en idiot om man tror på Gud, men man kan tro på Gud och vara en idiot.

Här är ett fint exempel på det.


F.d ärkebiskopen KG Hammar levlar chefredaktörskan Sandlund på alla plan som finns.

Visst, jag blev medtvingad till kyrkan som liten. Men det berodde nog lika mycket på att jag inte skulle behöva vara ensam hemma. Det ska väl inga småbarn vara? Jag har dock aldrig blivit påtvingad någon tro eller politisk åskådning. Jag har aldrig blivit hjärntvättad som Jadbäck tycks tro att alla blir i kyrkan. Däremot har jag fått lära mig en hel del om rätt och fel. Om mänskliga värden. Om att förlåta. Om att våga gå sin egen väg vad än andra säger.

Och av det jag lärde mig blev jag inte pastor, inte fanatiker eller tungotalare. Jag blev inte ens kyrkobesökare. Utan pokerspelare. Jag gick min egen väg, precis som jag lärde mig.

Pokerspelare och religiösa har mycket gemensamt. Det finns en del rötägg inom pokerbranschen precis som inom alla branscher. Men i själva verket är den stora majoriteten av alla pokerspelare fina människor. Ändå har de som inte vet något om oss förutfattade meningar om vad vi håller på med, och hänvisar ofta till just dessa rötägg. En del tycker till och med att vi borde förbjudas. Att det vi sysslar med är skadligt. Och visst, en del fastnar i pokerspelet på ett sätt som inte alls är bra. Det kan sluta i beroende, kriminalitet, självmord. Men är det pokerns fel?